TEXTER

Kära Depression

13 december, 2017

Kära depression, varför är du här igen?
Det är mörkt ute, ingen solstråle som längre kysser ditt ansikte. Det är tyst runtomkring, du känner dig ensam trots att dina nära står runt hörnet. Det finns ingen energi, du lägger helst ett täcke över ansiktet och somnar. Det är så du vill spendera dina dagar. Du är deprimerad, men det finns ingen förklaring till varför.

Kära depression, varför tar du min energi?
Dina vänner vill ses, de kommer med förslag på olika aktiviteter men du orkar inte. Du känner att du inte har något att tillföra. Det är jobbigt att behöva låtsas, eller att försöka förklara att du inte mår speciellt bra när de frågar. Vad ska du svara, när du inte har ett facit? Dina dagar spenderas på arbetet och i sängen. På arbetet gör du dina uppgifter, på något vänster lägger du välmåendet åt sidan och fokuserar istället på att slutföra dina måsten. Dagen är lång, du är trött, det finns ingen energi till att träffa någon annan än sängen. Allt känns trist, men du har ingen förklaring.

Kära depression, varför gör du mig otillgänglig? 
Jag vill svara när du ringer, jag vill ses men det känns ansträngande. Världens lilla grej, att träffa mina vänner, är helt plötsligt ansträngande. Jag känner att jag spenderar mina dagar på att försöka fokusera på vad jag vill göra. Jag ligger och klurar på min framtid, försöker hitta små genvägar men i stunden finns det ingenting som känns uppmuntrande. Vill helst stänga av larmet när det ringer, jag vill sova och bli ostörd. Det känns som en jävla karusell, jag är utmattad och deprimerad. En gång till är jag här på besök, hemma hos mörkret. Att inte veta vart jag vill gå, hamna eller göra, är något som gör mig extremt stressad. Min hy säger ifrån, min kropp är sliten och mitt huvud är vilse. Jag blir 23 om exakt 15 dagar och känner ingen direkt glädje till det.

Hela min inbox är oläst, där är meddelanden från er men också från mina nära vänner. Jag ser att ni skriver, men jag har ingen lust att trycka upp chattrutan. Vad fan ska jag svara? jag kan knappt hantera mitt eget huvud just nu. Mina dagar är inte spännande, det är mer en karusell av stress. Jag är alltid stressad och jag är rädd för vart det kan leda, men jag gör inget åt det. Satt och funderade idag på att lägga ned min blogg, att aldrig igen skriva. Men, jag är inte dålig på att skriva utan det är mitt vilseledande huvud som är dåligt. Det är jag som aldrig kan fatta ett beslut och hålla fast vid det. Jag är en person som aldrig blir nöjd och därför boxas jag ofta med psykisk ohälsa. Fan vad värdelöst det känns. Man vill vara en tillgänglig vän och en förebild, men ständigt kliver man in i ringen för att försöka slå fram ett okej välmående.

Jag är envis som en åsna, jag hittar alltid mina vägar att gå. Kanske inte imorgon, eller om en vecka men snart. Kära depression, vi möts igen. Den här gången hoppas jag att vi säger adjö för alltid. 

You Might Also Like

Inga kommentarer ännu

Lämna kommentar